Klart som fan jag saknar honom, så förbannat mycket. Meningen med det inlägget som Mr. Anonymous kommenterade var att min bästavän är borta och kommer aldrig mer tillbaka. Och jag vet mycket väl att jag inte kan göra ett skit åt det så det känns så otroligt onödigt att gå runt och deppa över det. Desto mer jag tänker på honom och att han är borta desto dåligare mår jag och desto ondare gör det. Jag känner att jag inte har råd att lägga min energi på den smärtan. Visst, det gör jävligt ont att inte ha min andra halva vid min sida, men jag kan inte göra annat än att acceptera moder natur. Jag kommer aldrig kunna gå vidare, men jag kan gå vidare och glömma smärtan. Han har det bra och vi träffas snart igen. Så jag måste tänka.

 

Ursäkta svordomrna.

 

Nej, det har jag inte. Ingen kommer någonsin kunna ta Prix plats och jag kommer aldrig älska någon som jag älskade honom. Och jag vet inte heller om jag skulle vilja det heller, jag menar, jag skulle aldrig kunna binda mig till en häst igen som jag gjorde med grabben, jag skulle inte klara det. Samma känsla, samma ensamhet, samma smärta igen. Nej tack.